Inledning

Denna guide syftar till att ge en orientering kring några av de viktiga lagar och regelverk som påverkar tillverkande företag direkt eller indirekt. Vi går närmare in på några specifika och viktiga direktiv som är kopplade till både företagsnivå (verksamhet) och produktnivå.

Denna guide ger en översikt över några aktuella direktiv, standarder och regelverk. Eftersom dessa regelverk uppdateras regelbundet, kan viss information här bli inaktuell med tiden. För mer detaljerad och uppdaterad information hänvisar vi därför till de källor som anges i guiden.

Kravställare, drivkrafter och påverkan
Ett företag kan ha flera anledningar till att vilja öka sin hållbarhet. En kan vara att arbetstagare ställer högre krav på att företag arbetar aktivt med hållbarhet. En annan drivkraft är att stärka sin konkurrenskraft på en alltmer global marknad, där hållbarhet kan utgöra en betydande konkurrensfördel. Men för att lyckas krävs det att företaget arbetar med hållbarhet ur flera perspektiv. Lönsamhet påverkas av verksamhetens effektivitet, utveckling, val av lösningar, produktkvalitet och personalens kompetens. Alla dessa faktorer är viktiga för att öka företagets ekonomiska resultat.

Företagets kravställare påverkar dess möjligheter att växa där pris inte alltid är den enda faktorn som styr, även om det fortfarande är mycket viktigt. Nuvarande och framtida medarbetare värderar alltmer företag som aktivt arbetar med hållbarhet ur olika perspektiv. De nya lagar och regelverk som arbetats fram de senaste åren i samband med EU:s gröna giv, har som mål att påskynda och främja miljö, biologisk mångfald och cirkulära lösningar. Val av produktionsprocesser och produktionsmetoder har en stor påverkan på företagets rapporteringsresultat och klimatavtryck, inklusive minskning av kemikalier, energi och utsläpp. Hur en produkt designas och vilka material som väljs påverkar produktens klimatavtryck genom hela värdekedjan och det är viktigt att produkterna utvecklas för att kunna repareras, återtillverkas eller återvinnas.

För att lättare förstå vilka lagar och regelverk som kan påverka ett företag som tillverkar en komponent eller produkt beskrivs i denna guide några viktiga lagar och regelverk utifrån två olika perspektiv:

1. Företagsperspektivet (verksamhet) där produktion har en stor påverkan.
2. Produktperspektivet (produkt/komponent) där produktion har en stor påverkan.

Kompetens och kunskap
För företag som tillverkar produkter eller komponenter är det viktigt att hålla sig uppdaterad kring vilka direktiv, regelverk och standarder som gäller för sin verksamhet eller produkt. Alla EU-direktiv måste implementeras på nationell nivå i varje EU-land och det kan finnas skillnader i hur dessa direktiv tolkas och tillämpas i olika länder. För närvarande är de översatta till 22 olika språk. Dessa översättningar kan ibland skilja sig åt, vilket kan leda till variationer i nationella krav mellan EU-länderna.

Om interna resurser eller kompetens på området saknas är det viktigt att ta hjälp externt för att undvika risker att regelverk ej efterföljs, eller affärsmöjligheter som går förlorade vid upphandling med gamla eller nya kunder.

Företag kan även få hjälp av sin branschorganisation för stöttning och support i diskussioner gällande nya regelverk. samt lyfta frågor kring implementeringen av nya regelverk. Påverkan är möjlig.

Information regelverk
För mer information kring regelverk hänvisas till Kemikalieinspektionen och Europeiska
unions olika hemsidor:
1. EU kommissionens officiella hemsida
2. OJEU (Official Journal of the EuropeanUnion) eller Europeiska unionens officiella tidning, en webbplats och publikationsplattform där EU publicerar olika juridiska dokument och upphandlingar så som till exempel viktiga regelverk inom EU.
3. Introduktion och information om lagstiftning inom kemikalieområdet. Kemikalieinspektionen

Hållbarhetrapportering företagsnivå (verksamhet)

Kraven på hållbarhetsrapportering har förändrats och skärpts genom åren, både i Sverige och internationellt. Tidigare har detta varit en frivillig och generell process där företag i stor utsträckning själva har kunnat välja vilka hållbarhetsfrågor som de vill rapportera om. Idag är det för vissa företag en lagstadgad, strukturerad och detaljerad del av deras rapporteringsskyldigheter.

Hållbarhetsrapporteringen har utvecklats i takt med ökad medvetenhet om klimatförändringar, sociala frågor och hållbarhet, samt ett ökat tryck från olika intressenter som investerare, kunder och samhälle. De senaste årens förändringar har inneburit att fler företag inom industrin omfattas av lagstiftning som kräver mer detaljerad och transparent rapportering, där även externa granskningar och globala standarder spelar en större roll.

För tillverkande företag handlar det ofta om att mäta och rapportera energianvändning, utsläpp, materialförbrukning och arbetsvillkor. Företag som tillverkar produkter eller köper in komponenter behöver även fokusera på hållbarhet i sina leverantörsled, vilket inkluderar att säkerställa att inköpta komponenter är producerade på ett etiskt, miljömässigt, ansvarsfullt sätt och enligt gällande regelverk.

Här beskrivs kort några av de direktiv, ramverk och standarder som är kopplade till specifik hållbarhetrapportering av företagens verksamhet på bolagsnivå. Det finns både europeiska och globala
ramverk samt standarder. För företag som säljer sin produkt/komponent i länder utanför EU kan det vara viktigt att harmonisera vissa frågeställningar i sin rapportering enligt utvalda globala standarder. En kartläggning tillsammans med en expert på området inriktad på tolkning av lagar och regelverk kan därför vara viktigt att genomföra.

EU:s regelverk för hållbarhetsrapportering

Den europeiska gröna given, eller ”European Green Deal” omfattar en rad politiska åtgärder och initiativ. Målet är att göra Europa till världens första koldioxidneutrala kontinent till år 2050 genom att minska utsläppen av växthusgaser och öka användningen av förnybara energikällor.

Detta har lett till en rad nya regelverk som ska bidra till att uppnå EU:s sex miljömål:

1. Begränsning av klimatförändringar enligt Parisavtalet 1,5 graders mål.
2. Anpassning till klimatförändringar genom att anpassa verksamhet och infrastruktur.
3. Hållbar användning och skydd av vatten- och marina resurser.
4. Omställning till en cirkulär ekonomi genom att hitta lösningar som främjar återanvändning,
   återvinning och resurseffektivitet.
5. Förebygga och begränsa utsläpp av föroreningar genom att minska utsläpp från industrin,
   förbättra avfallshantering och minska användningen av farliga kemikalier i produktion.
6. Återställande av biologisk mångfald och ekosystem genom att skydda, återställa och
   bevara habitat.

Syftet med EU:s regelverk är att alla länder bidrar till miljömålen, samt att genom gemensamma ramverk underlätta handel mellan medlemsländerna. Det vill säga att möjliggöra jämförbarhet mellan företag inom EU vad gäller kravställning, uppföljning och mätbarhet kopplat till EU:s miljömål. För att uppfylla målen krävs att företag inom EU har samma förutsättningar, kompetens och regelverk.

Direktiv och standarder = regelverk

Det är viktigt att påpeka att syftet med direktiv är att sätta upp mål och minimikrav som alla
EU-länder behöver uppnå, men varje land får själv bestämma hur de implementerar reglerna i sin nationella lagstiftning. Direktiven syftar till att skapa harmonisering inom EU, förbättra skydd för medborgare och miljö samt underlätta fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Genom att följa direktiv möjliggörs att fri handel kan uppnås mellan EU:s medlemsstater.

Regelverk inom EU:s gröna giv

EU:s regelverk innehåller specifika direktiv och regler som styr hållbarhetsrapportering för företag, bilden visar exempel på hur de förhåller sig till varandra. Det finns ett antal villkor som beskriver vilka företag som omfattas av dessa direktiv och regler. Hänsyn tas till företagets storlek, sektor, geografisk plats samt om de är börsnoterade eller inte. EU:s regelverk är utformat för att pådriva aktiviteter som driver resultat mot EU:s sex miljömål. Några av de senast gällande regelverken beskrivs i tabellen och har olika krav och syfte. Några av de nya och tongivande regelverken beskrivs kort framåt, med information kring vilka som omfattas samt några generella rapporteringskrav. För att hitta mer information, besök EU:s hemsidor som angivits tidigare.

Sammanfattning
CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) fokuserar på att öka transparensen kring företagets hållbarhetsinformation. European Sustainability Reporting Standards (ESRS), som är en del av EU:s Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD) introducerades med syfte att tydliggöra standarder för hållbarhetsrapportering inom EU. Det är en nyckelkomponent i EU:s handlingsplan för hållbara finanser som även inkluderar rapportering under EU:s taxonomi och SFDR.

EU-taxonomi är ett system som klassificerar ekonomiska aktiviteter för att identifiera vilka som bidrar till EU:s mål om att nå netto-nollutsläpp senast år 2050. Syftet med taxonomin är att vägleda investeringar mot verksamheter som stödjer omställningen till en grönare ekonomi. Som en del av CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) behöver företag, utöver kraven i ESRS (European Sustainability Reporting Standards) även rapportera enligt EU taxonomiförordning. Denna förordning syftar till att företag redovisar specifika nyckeltal som visar hur stor andel av deras verksamhet som är hållbar enligt taxonomin.

SFDR Sustainable Finance Disclosure Directive
Förordningen kräver att kapitalförvaltare och andra institutionella investerare lämnar ut information om hur hållbarhet integreras i deras investeringsbeslut. För att rapportera denna information kräver kapitalförvaltare och andra som omfattas av SFDR data från de företagen de investerar i. ESRS är utformad för att tillhandahålla denna information som är väsentlig.

EU ETS (EU Emissions Trading System) var det första systemet som EU införde för handel med utsläppsrätter. Systemet lanserades år 2005 och är än idag det största systemet i världen för att handla med utsläppsrätter. EU ETS syftar till att minska koldioxidutsläpp genom att sätta ett pris på utsläpp, vilket uppmuntrar företag att minska sina utsläpp för att undvika kostnader.

Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM) är primärt utformat för att reglera koldioxidutsläpp från importerade varor/råvaror i vissa energiintensiva industrier som gödsel, järn, stål, cement och aluminium. CBAM är en del av EU European Green Deal och syftar till att säkerställa att importerade varor till EU har en liknande koldioxidkostnad som varor som produceras inom unionen. Oavsett företagets storlek eller konstellation riktar sig CBAM mot importörer av energiintensiva råvaror/produkter i de utpekade kategorierna som beläggs med en avgift som motsvarar koldioxidkostnaden enligt EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS).

Syftet är att främja rättvis konkurrens samt påverka den globala klimatpolitiken. Genom att göra det mindre attraktivt för företag att flytta produktion till länder med mindre strikta klimatregler syftar dessa regelverk att påverka övergången till låga koldioxidutsläpp.

Företag som importerar dessa varor till EU kommer att behöva köpa CBAM-certifikat som motsvarar koldioxidinnehållet i produkterna. Priset på dessa certifikat kommer att baseras på priset på utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS), vilket innebär att priset kommer att fluktuera i takt med marknadspriset på koldioxid.

CSDD (Corporate Sustainability Due Diligence Directive) är ett EU-direktiv som syftar till att få företag att ta ett större ansvar för mänskliga rättigheter och miljöpåverkan i sina värdekedjor. Detta innebär att företag måste genomföra en ”due diligence” (tillbörlig aktsamhet) för att identifiera, förebygga och hantera risker för negativ påverkan på människor och miljö, både i den egna verksamheten och hos leverantörer och affärspartners.

Syftet med CSDD är att främja hållbara och rättvisa affärsmetoder genom att:

1. Förhindra mänskliga rättighetskränkningar: Företag måste identifiera och hantera
   risker för exploatering, dåliga arbetsvillkor, tvångsarbete, barnarbete, och andra kränkningar.
2. Skydda miljön: Företag ska minimera sin påverkan på miljön, bland annat genom att
   motverka föroreningar och förlust av biologisk mångfald.
3. Integrera hållbarhet i bolagsstyrning: Företag måste integrera hållbarhetsaspekter i
   sina affärsbeslut och riskhantering. Det är viktigt att notera att detta fortfarande är en tidslinje för införandet på EU-nivå. Varje medlemsland måste införliva CSDD i sin nationella lagstiftning, vilket innebär att exakta datum kan variera något beroende på det specifika landets genomförandeplan.

EU:s regelverk kring avskogning, känd som EU Deforestation Regulation (EUDR), är en lagstiftning som syftar till att motverka global avskogning och skogsförsämring. Den innebär att företag som importerar och säljer produkter inom EU:s gränser säkerställer att deras leveranskedjor är fria från kopplingar till avskogning och miljöförstörelse. Förordningen gäller en rad varor och råvaror, såsom soja, nötkött, palmolja, kaffe, kakao, trä och deras derivat, eftersom dessa anses bidra till skogsförlust. Syftet med EUDR är att skydda skogar, främja hållbara leveranskedjor och stödja globala mål för klimat och biologisk mångfald genom att minska Europas bidrag till avskogning.

För att veta vilka hållbarhetsrapporteringskrav som är lagstadgade för ett företag behöver man ta hänsyn till följande faktorer:

1. Företagets storlek (till exempel antalet anställda, omsättning och balansräkning).
2. Geografisk plats och om företaget omfattas av EU lagar (till exempel CSRD, NFRD, EU taxonomi) eller andra nationella/regionala regler.
3. Börsnotering och sektorsspecifika regler.
4. Frivillig standard som företaget väljer att följa (till exempel GRI, TCFD, SASB). Företag bör konsultera juridiska experter eller hållbarhetskonsulter för att säkerställa att de följer gällande lagar och krav inom i sin verksamhet/ företag.

Globala regelverk för hållbarhetsrapportering

Denna översikt ger information om några globala regelverk kring hållbarhetsrapportering för företag. Regelverken skapar en gemensam grund för företag att rapportera och redovisa sina hållbarhetsinitiativ som påverkar miljö, samhälle och ekonomi.

Syftet med översikten är att ge en förståelse för de regelverk som företag behöver förhålla sig till för att säkerställa transparens och efterlevnad i sitt hållbarhetsarbete. Några av dessa har tidigare beskrivits.

Det finns utöver redan beskrivna globala, europeiska och nationella regleringar också andra geografiskt specifika krav på hållbarhetsrapportering. Även om vissa standarder är frivilliga, blir de i praktiken viktiga eftersom investerare och andra intressenter ofta kräver att företag följer dessa ramverk.

Sammanfattning lagar och regelverk
Direktiv, förordningar och standarder är viktiga verktyg inom lagstiftning och reglering, särskilt inom EU och i internationella sammanhang.

Vad är en väsentlighetsanalys?

Väsentlighetsanalysen är en metod som hjälper företag att identifiera och prioritera de områden där de har en betydande påverkan på hållbarhet. Denna process fokuserar också på att identifiera hållbarhetsrisker och möjligheter som är relevanta för företagets verksamhet och affärsmodell.

Genom att analysera och prioritera dessa områden kan företaget mer effektivt rikta sina hållbarhetsinsatser och anpassa dem till sin värdekedja.

1. Identifiering av relevanta frågor: Genom att analysera företagets verksamhet, branschtrender och omvärldsfaktorer identifieras
   viktiga potentiella hållbarhetsfrågor.
2. Intressentdialog: Involvering av intressenter, som kunder, medarbetare, investerare och andra externa parter, för att förstå deras prioriteringar och vilka frågor de anser vara viktigast.
3. Utvärdering och prioritering: De identifierade frågorna utvärderas utifrån två dimensioner: deras betydelse för företagets framgång
   och deras betydelse för intressenterna. Detta kan ske genom en matris där frågor placeras ut baserat på hur väsentliga de är.
4. Resultat: Analysen resulterar i en lista eller en matris som visar vilka frågor som är mest väsentliga att adressera för att skapa långsiktigt värde och hållbarhet.
5. Åtgärdsplan: Företaget använder analysen som en vägledning för att utveckla strategier och åtgärder som fokuserar på de mest kritiska
   områdena.

Sammanfattningsvis är en väsentlighetsanalys ett strategiskt verktyg för att förstå vilka hållbarhetsfrågor som är viktigast för både verksamheten och dess intressenter, och den ligger ofta till grund för hållbarhetsrapporter och strategiska beslut.

Regelverk på produktnivå

Sverige har sedan 60-talet varit involverade i det globala arbetet kring initiativ och samverkan för att arbeta fram lagar och regelverk som skyddar vår miljö och människors hälsa. Här ges en orientering och överblick över några regelverk och deras påverkan på företag som utvecklar, producerar och importerar produkter, komponenter eller material.

Tillverkare, importörer och försäljare inom EU behöver förstå sitt ansvar samt vilka lagar och krav som behöver uppfyllas genom hela värdekedjan/ leverantörskedjan. Detta är avgörande för att förbereda sig på rätt sätt och kunna ta hjälp av externa experter. Precis som det är viktigt att kunna spåra växthusgasutsläpp i hela värdekedjan, är det också nödvändigt att annan data och information
finns tillgänglig i flera led på produktnivå.

Kemikaliekraven RoHS, REACH och CLP

Alla produkter som innehåller kemikalier omfattas av kemikalielagstiftning för att vara säkra, både för de som använder dem och för miljön. Tillverkare, importörer och försäljare inom EU måste därför förstå sitt ansvar samt vilka lagar och krav som gäller. Kraven beror både på vilken roll i distributionskedjan man har och på vilken typ av produkt det handlar om, därför är det viktigt att hålla koll på vad som gäller för de specifika produkterna.

Det finns även ämnen som är förbjudna eller begränsade till specifika gränsvärden i olika produkter. Dessa gränsvärden kan variera beroende på produkt, som till exempel olika gränsvärden för bly i smycken jämfört med elektronik. Kemikalier orsakar också farligt avfall som är svårt att integrera i en cirkulär ekonomi där produkter tillverkas, repareras och återanvänds.

Att avstå från användningen av miljö- och hälsofarliga kemikalier är avgörande för att minska riskerna för negativa hälsoeffekter på människor och skador på miljön, natur och biologisk mångfald.

Kravställning i leverantörskedjan för tillverkare, importörer och distributörer
Det finns många lagar som reglerar kemikalieanvändandet på den europeiska marknaden. För en komplett lista rekommenderas att söka mer information på Kemikalieinspektionens hemsida. Här tittar vi närmare på tre tongivande lagar och regelverk Reach, RoHS och CLP. Målet med regelverken är att skydda människors hälsa och miljö från farliga ämnen, vilket går i linje med de mål som miljöbalken har på nationell nivå. Gemensamt för alla tre lagar är att företag har olika krav beroende på om de är tillverkare, importörer eller distributörer. Ett och amma företag kan även klassifiseras som både tillverkare, importör eller distributör. EU reviderar kontinuerligt kraven i Reach, RoHS och CLP. Det är därför viktigt att hålla sig uppdaterad om förändringar som påverkar produkter, ämnen och blandningar och hanteringen av dessa. Vänligen observera att dessa tre lagar utgör grunden, de flesta ämnen, blandningar och produkter omfattas av långt fler regelverk.

RoHS (Restriction of Hazardous Substances Directive)
RoHS-direktivet reglerar användningen av specifika farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter.

REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and Restriction of Chemicals)
REACH-förordningen reglerar tillverkning, import och användning av kemikalier inom EU.

Sammanfattningsvis utgör RoHS och REACH två centrala regelverk som ställer strikta krav på företag inom EU angående användningen av farliga ämnen och kemikalier. Målsättningen är att skydda miljön och människors hälsa, vilket gör efterlevnaden av dessa riktlinjer obligatorisk för att kunna tillverka och sälja produkter på den europeiska marknaden.

CLP (Classification, Labelling and Packaging)
CLP står för Classification, Labelling and Packaging och är en förordning inom EU som reglerar klassificering, märkning och förpackning av kemikalier och blandningar.

Verka för att de regulatoriska kraven RoHs, REACH och CLP implementeras i värdekedjan.
Skapa en intern proaktiv arbetsprocess och checklista för kravställning, verifiering, dokumentation och uppföljning i leverantörsledet på komponent och materialnivå.

Exempel på checklista inför kravställning i leverantörsledet.

1. Förstå de regulatoriska kraven för en komponent och identifiera riskmaterial.
2. Definiera kraven i en teknisk specifikation.
3. Informera de leverantörer du arbetar med om vilka regelverk som behöver efterföljas för försäljning inom EU:s gränser.
4. Definiera en kravställning till leverantör och inkludera den i leverantörskontrakten.
5. Ställ krav på leverantören att kommunicera information på ett begripligt språk.
6. Efterfråga testresultat och dokumentation enligt specifikation.
7. Spara och dokumentera testresultaten i den tekniska filen, som krävs för CE märkning (denna skall sparas i 10 år).
8. Informera relevanta kunder eller regulatorisk instans (SCIP) om några gränsvärden överskrids i SVHC-listan (Substances of Very High Concern) enligt REACH.
9. Vidta åtgärder om du inte kan efterfölja RoHs eller Reach.
10. Skapa en rutin för att hantera eventuella risker/ säkerhetsrisker/avvikelser.

Avfall och återvinning (WEEE)

WEEE-direktivet (Waste Electrical and Electronic Equipment Directive) är ett EU-direktiv som syftar till att minska mängden elektroniskt avfall samt uppmuntra till återvinning och återanvändning av elektrisk och elektronisk utrustning. Direktivet gäller alla EU-medlemsstater och innebär ansvar för både tillverkare och distributörer av elektroniska produkter. WEEE-direktivet har omarbetats flera gånger sedan det infördes, med strängare krav och tydligare mål och har vidareutvecklats med striktare krav för insamling och återvinning av elektroniskt avfall.

Sammanfattning av de huvudsakliga målen och reglerna inom WEEE-direktivet:

1. Insamling av elektroniskt avfall: Direktivet ställer krav på medlemsländerna att organisera insamling av elektroniskt avfall, inklusive etablering av insamlingspunkter där konsumenter kan lämna in gamla elektroniska produkter gratis.
2. Producentansvar: Tillverkare och distributörer har ansvar för att finansiera insamling, återanvändning och återvinning av produkterna. De ska också se till att information om korrekt avfallshantering når ut till konsumenterna.
3. Insamlingsmål: Direktivet specificerar mål för återanvändning och återvinning, både vad gäller vikten av det insamlade avfallet och för att säkerställa att avfallet hanteras på ett miljömässigt hållbart sätt. Målen har höjts över tid för att uppmuntra en högre återvinningsgrad.
4. Design för återvinning: Tillverkare uppmuntras att designa produkter med återvinning och återanvändning i åtanke. Detta inkluderar användning av material som är lättare att återvinna och att undvika farliga ämnen som kan göra återvinning svårare.
5. Konsumentansvar: Konsumenter är skyldiga att lämna in sitt elektroniska avfall till godkända insamlingsställen. Produkter som omfattas av WEEE ska vara korrekt märkta med en symbol som visar en överkryssad soptunna, vilket indikerar att produkten inte ska slängas i hushållsavfallet.
6. Rapportering och spårbarhet: Medlemsstater och företag måste rapportera om insamlade mängder avfall, hur mycket som har återvunnits, och vilka metoder som har använts.
7. Minskning av Farliga Ämnen: WEEE-direktivet samverkar med RoHS-direktivet (Restriction of Hazardous Substances) för att begränsa användningen av farliga ämnen i elektroniska produkter, vilket underlättar återvinning och minskar miljöriskerna.

WEEE-direktivet är i första hand utformat för att hantera avfall som uppstår när elektriska och elektroniska produkter når slutet av sin livslängd. Det är en viktig del av EU:s arbetet för att skapa en cirkulär ekonomi där material återvinns och återanvänds i högre grad. För att läsa mer om avfallsdirektivet besök kemikalieinspetionens hemsida. Från och med den 5 januari 2021 är det obligatoriskt för tillverkare, importörer och distributörer inom EU att anmäla förekomst av särskilt farliga ämnen (SVHC-ämnen) i sina varor till SCIP-databasen hos Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA). Länk: https://echa.europa.eu/sv/
scip-database.

Hur kan WEEE-direktivet relateras till avfall som uppstår i produktionsprocessen?

Design för återvinning och minskning av avfall : Genom att uppmuntra företag att designa produkter som är enklare att återvinna och demontera, påverkar WEEE-direktivet hur tillverkare planerar och tillverkar sina produkter. Detta innebär att företag måste tänka på hur de kan minska avfall redan i produktionsfasen, genom att använda mer hållbara material och processer som skapar mindre produktionsavfall.

Cirkulär produktion: Med fokus på att produkter ska kunna återvinnas och återanvändas, kan företag också minska avfall i produktionsprocessen genom att använda återvunnet material och minska mängden nya råvaror som används. Detta kan leda till mindre spill och avfall i roduktionen.

Effektiv användning av resurser: Genom att följa principerna i WEEE-direktivet uppmanas företag att anta en helhetsyn på sina produkter och den totala resursanvändningen. För att säkerställa att produkterna lättare kan återvinnas, måste man effektivisera tillverkningsprocesserna och undvika överflödig användning av material som inte går att återvinna eller som skapar mycket produktionsavfall.

Minimering av farliga ämnen: WEEE-direktivet förbjuder eller begränsar användningen av vissa farliga ämnen i elektroniska produkter (i kombination med RoHS-direktivet). Detta leder till en mer miljövänlig produktion, vilket i sin tur minskar mängden farligt avfall som uppstår i tillverkningsprocessen.

Producentansvar och återtagssystem. Även om WEEE-direktivet främst rör produkter som blir avfall när de kasseras av användare, kan det också påverka hur företag hanterar avfall från produktionen. Tillverkare som redan har system för att ta hand om sitt avfall från slutprodukter kan också använda dessa system för att hantera avfall som uppstår under produktionen.

Återvinning av produktionsspill: Spill och restmaterial från produktionen, såsom trasiga komponenter eller oanvända material, kan återvinnas inom ramen för företagets WEEE-strategi. Detta minskar den totala mängden avfall från produktionen.

Integration i hållbarhetsstrategi: Många företag som arbetar med att följa WEEE-direktivet använder det som en del av en bredare hållbarhetsstrategi, vilket också innefattar att minska avfallet i produktionen. Genom att ha en helhetsstrategi för avfallshantering och återvinning kan företag uppnå både WEEE-efterlevnad att minska produktionsavfall.

Hur bidrar WEEE direktivet till cirkulära flöden i produktion?
Även om WEEE-direktivet inte direkt reglerar hur avfall ska hanteras i produktionen av elektriska och elektroniska produkter, driver det indirekt fram en hållbarhetskultur inom företagen. Genom att ställa krav på design för återvinning och minska användningen av farliga ämnen, bidrar det till att minska både produktionsavfall och avfall under produkternas livscykel. Detta kan också leda till en mer effektiv användning av resurser och återvinningsbara material, vilket minskar mängden avfall som genereras i själva tillverkningsprocessen.

Produktmärkning och ekodesigndirektiv

Produktmärkning innebär att information om en produkts egenskaper, ursprung, innehåll och säkerhetsaspekter anges på förpackningen eller i medföljande dokumentation. Märkningen syftar till att vägleda konsumenter och säkerställa att produkten uppfyller lagstadgade krav, exempelvis inom hälsa, miljö och säkerhet.

WEEE-märkning

WEEE omfattas också av produktmärkning

Elektroniska produkter som omfattas av direktivet ska märkas med den överkorsade soptunnan för att informera konsumenter om att produkten inte får slängas i hushållssoporna. Symbolen för WEEE-märkning är oftast en överkorsad soptunna, bilden är ett exempel. För att ta reda mer kring WEEE-märkningen läs på EU:s hemsida eller i direktivet. Där finns mer information om kraven på märkningssymbolen, som exempelvis storlek eller symboler /text som behöver ingå.

För mer information lär här.

CE-märkning

En CE-märkning fungerar som tillverkarens försäkran på att produkten följer relevanta
EU-direktiv och harmoniserade standarder, vilket skapar en gemensam nivå av skydd för konsumenter
och användare i hela EU. CE-märkning är en omfattande godkännande process där tillverkaren säkerställer att produkten uppfyller relevanta EU-krav.

Processen består oftast av följande steg:

1. Identifiera krav: Tillverkaren identifierar vilka EU-direktiv och standarder som gäller för
   produkten.
2. Provning: Nödvändiga tester och bedömningar genomförs för att visa att produkten
   uppfyller kraven i EU:s regelverk.
3. Teknisk fil (dokumentation): Tillverkaren upprättar en teknisk dokumentation som innehåller all information om att produkten överensstämmer med reglerna. Till exempel provningsresultat, ritningar, komponentlista (Bill Of Material=BOM).
4. Försäkran om överensstämmelse: Tillverkaren upprättar och signerar en EU-försäkran
   om överensstämmelse, ett dokument som intygar att kraven är uppfyllda.
5. Applicera CE-märkningen: När kraven är uppfyllda fäster tillverkaren CE-märket på
   produkten enligt definierad märkningsstandard. Detta markerar att produkten är redo
   för försäljning inom EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EU länderna samt
   EFTA -länderna).

Regler för CE-märkning gäller för den färdiga produkten som sätts på marknaden i sin helhet.
För produktmärkning finns det olika krav kopplade till olika regelverk. För en komponent gäller
dock andra regler, eftersom komponenter i sig ofta inte omfattas av CE-märkning direkt, såvida
de inte är avsedda att användas självständigt eller faller under ett specifikt direktiv som kräver
CE-märkning (till exempel elektriska komponenter som omfattas av EMC-direktivet eller RED-direktivet).

Några exempel på CE-märkningsdirektiv för godkännande:

• LVD (lågspänning) direktivet
• EMC direktivet
• ERP direktivet – energirelaterade produkter
• Maskindirektivet (MD)
• Radio direktivet (RED)
• RoHs direktivet

I Europa portalen ”Official Journal ” hittas mer information kring vilken standard som är mest
lämplig för respektive produkt. I en standard finns instruktioner på till exempel konstruktions
krav, märkningskrav, testförfarande, testkrav etc.

CE-märkning av enskilda komponenter:
Enskilda elektronikkort kräver generellt inte en specifik egen CE-märkning men de skall ändå
beaktas övergripande. Det finns undantag för vissa modulgodkännande, som till exempel
elektronikkort som innehåller en radiomodul samt även för glödlampor. I dessa fall behöver
en egen utvärdering mot en specifik standard godkännas för separat CE-märkning.

Komponenttillverkare behöver dock säkerställa att deras komponenter uppfyller grundläggande krav och att de tillhandahåller nödvändig information för att möjliggöra CE-märkning av slutprodukten. Det innebär att komponenten ska följa de tekniska specifikationer och standarder som slutproduktens krav ställer, så att när produkten sätts samman uppfyller den gällande direktiv.

Sammanfattningsvis gäller CE-märkning normalt inte för enskilda komponenter, men komponenter behöver ändå vara utformade för att stödja CE efterlevnad i den slutliga produkten.

Energimärkningsförordningen

Energimärkningen visar en produkts energianvändning och hjälper konsumenter att göra energismarta val. Den är obligatorisk för reglerade produktgrupper inom EU, där varje grupp väljs ut av EU-kommissionen baserat på dess besparingspotential. För varje grupp skapas specifika produktkrav som beskrivs i produktförordningen samt när de börjar gälla. Energimärkningen har i över 25 år bidragit till utvecklingen av energieffektiva produkter. Sedan 2021 gäller en ny skala, A–G, som införts eftersom produkterna har blivit avsevärt mer effektiva, vilket gjort den gamla märkningen svår att använda. Den nya och gamla energimärkningen går inte att jämföra direkt, eftersom tester och beräkningsmodeller har ändrats.

Från och med januari 2019 är leverantörer skyldiga att registrera sina energimärkta produkter i en databas
kallad EPREL (European Product Registry for Energy Labelling) innan de lanseras och börjar säljas i EU. EPREL tillhandahålls av EU-kommissionen och syftar till att ge marknadskontrollmyndigheter,
konsumenter och andra köpare tillgång till information om produkter som finns på EU-marknaden. Här samlas information om leverantörens namn, adress samt kontaktinformation och specifika uppgifter om varje produktmodell. EPREL-databasen består av en offentlig del som är tillgänglig för konsumenter och en kontrollsektion för marknadsövervakningsmyndigheter. Länk till hemsidan

För mer information om energimärkningsförordningen besök Energimyndighetens hemsida.

Mer information om produktspecifika energimärkningskrav hittar du på Energimyndighetens hemsida. Här finns även information om när dessa krav börjar gälla för respektive produktgrupp samt
vilka produkterna som omfattas av förordningen.

Ekodesigndirektiv, ESPR och digitala produktpass

EU:s Ekodesigndirektiv, ESPR (Ecodesign for Sustainable Products Regulation) och digitala
produktpass är tre centrala verktyg inom EU:s ambitiösa strategi för att skapa en mer hållbar och cirkulär ekonomi. Målet är att skapa ett produktions- och konsumtionsmönster där produktertillverkas, används och återvinns på ett sätt som minimerar deras miljöpåverkan och sparar på naturresurser. Tillsammans är dessa initiativ avgörande för att stödja EU:s gröna giv och målen för att bli klimatneutrala till 2050.

Ekodesigndirektivet är ett EU-direktiv som antogs 2005 och trädde i kraft 2009, det syftar ursprungligen till att ställa krav på energirelaterade produkter för att förbättra deras miljöprestanda på exempelvis hushållsapparater och elektronik. Genom direktivet införs minimikrav på energieffektivitet och miljöpåverkan under hela produktens livscykel. Det fastställer minimikrav för produkters energiförbrukning, vilket tvingar tillverkare att utveckla mer energieffektiva och miljövänliga produkter.

Direktivet har utvidgats och inkluderar nu fler hållbarhetsaspekter genom ESPR-regelverket (Ecodesign for Sustainable Products Regulation). ESPR fokuserar på en bredare definition av hållbarhet som sträcker sig bortom energieffektivitet och omfattar till exempel produktens materialanvändning, återvinningsbarhet och hållbar design för att uppnå klimatmålen. De nya regelverken innehåller
specifika och allmänna krav på en mer energieffektiv produkt som är återvinningsbar; information
om hur produkten ska användas och underhållas för att minimera miljöpåverkan behöver rapporteras;
en livscykelanalys för produkten behövs för att undersöka alternativa designlösningar och förbättringsmöjligheter.

Digitala produktpass introducerades som en del av EU:s förslag till förordningen om ekodesign
för hållbara produkter (Ecodesign for Sustainable Products Regulation, ESPR), som presenterades
av EU-kommissionen i mars 2022. Syftet med dessa produktpass är att öka transparensen och
spårbarheten genom att tillhandahålla detaljerad information om produkters hållbarhet, material
innehåll och livscykel. Implementeringen av digitala produktpass förväntas ske successivt, med start
tidigast 2025, och kommer att omfatta en bred kategori av produkter på EU-marknaden. Syftet
är att göra det enklare för konsumenter, återförsäljare och återvinningsföretag att få tillgång till
relevant produktinformation som möjliggör mer effektiv återanvändning och återvinning.

Information som ska kunna spåras genom produktpasset faställs under implementationsfasen
men kan inkludera data som till exempel:

• Produktens klimatavtryck
• Information som är användbar för återvinningsändamål
• Innehållet i det återvunna materialet
• Information om leverantörskedjan

Sammanfattning

Ekodesigndirektivet skapar en grund för hållbarhet genom produktkrav där ESPR bygger
vidare på detta genom att utöka kraven till fler produkter och fler aspekter av hållbarhet. Digitala
produktpass inom ESPR fungerar som ett verktyg för transparens och informationsdelning,
vilket möjliggör bättre hantering av produkternas livscykel och underlättar en cirkulär ekonomi.
Läs mer om dessa direktiv och regelverk på nedan hemsidor:

• Naturvårdsverkets
• Energimyndigheten
• EU:s ecodesign

Skillnader mellan ekodesign direktiv och förordning.

I Sverige används både ekodesigndirektivet och ekodesignförordningen, men de syftar på olika
delar av lagstiftningen:

• Ekodesigndirektivet är ett övergripande regelverk som ligger till grund för reglerna inom ekodesign. Direktivet fastställer de övergripande målen och kraven, men behöver implementeras av medlemsstaterna i nationell lagstiftning.
• Ekodesignförordningen syftar på de specifika EU-förordningarna som implementerar ekodesignkrav för specifika produktgrupper och anger mer specifika regler och gränsvärden. Förordningar är direkt tillämpliga i alla EU-länder utan behov av nationell lagstiftning.

Beroende på sammanhanget används ”ekodesigndirektivet” när man syftar på den övergripande EU-lagstiftningen, och "ekodesignförordningen” när man hänvisar till specifika regler och gränsvärden för en viss produktkategori. Ekodesigndirektivet och energimärkningen kompletterar varandra i syfte att främja energieffektivitet och hållbar utveckling. Ekodesigndirektivet sätter minimikrav på produkter för att förbättra deras energieffektivitet, och energimärkningen gör det lättare för konsumenter att förstå och
välja de mest energieffektiva produkterna. Detta dubbla angreppssätt främjar innovation och gör
att företag strävar efter att utveckla produkter med ännu bättre miljöprestanda, medan konsumenter
blir mer medvetna och kan aktivt bidra till en minskad energiförbrukning och miljöpåverkan.

Spårbarhet och digitala produktpass - Tillväxtverket (tillvaxtverket.se)

Vad är reparerbarhetsindex

Lär mer om reparerbarhetsindex här

Samlade länkar

Här kan du läsa om lagar för avfall

Här kan du läsa mer om lagar & regelverk kring kemikalier

Här kan du läsa mer om Reach

Här kan du läsa om CLP  

Här kan du läsa om RoHS

Här kan du läsa om lagar för avfall

Här kan du läsa om lagar för batterier  

Här kan du läsa om lagar för långlivade organiska föreningar POP

Länkar till regleringsmyndigheter:

Här hittar du Kemikalieinspektionen

Här hittar du Giftinformationscentralen 

Här hittar du europeiska kemikaliemyndigheten ECHA

SIN list som listar särskilt farliga ämnen inom olika industrier.